Någonstans halvvägs in i passet började mina ben krampa rejält, och jag förklarade ängsligt för min PT att jag hade två innebandypass som satt kvar i benen, därav mitt gnäll. Jag hoppades väl på lite förståelse och kanske ett par vänliga lugnande ord. Men ack så jag bedrog mig:
"Jag skiter i vad du har gjort tidigare, -jag är bara intresserad av vad vi gör här och nu!" fräste PT:n och jag kurade förskräckt ihop mig till en liten boll på insidan och försökte visualisera mig själv i mitt happy place.
Tiden gick SAKTA.
"Snälla jag orkar inte mer! Jag krampar!" frustade jag, men PT:n ignorerade mina böner och bad mig känslokallt att fortsätta tills jag hade klarat alla miljoner utfallshopp och knäböjsövningar. Jag tyckte mig se ett litet sadistiskt leende bakom den skrämmande PT-fasaden, men vågade inte göra annat än lyda order. "Sir yes sir!" skrek jag och fortsatte med ben av spaghetti.
Idag kan jag inte röra mig. Alla form av fysisk aktivitet smärtar å det grövsta, och morgondagens PT-pass är avbokat med ett fegt sms. Jag behöver återhämta mig minst en vecka innan vi kör igen, samtidigt som jag är rädd för han kommer tvinga mig till gymet i morgon. I'm so scared right now..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar