Vi är våra mammors barn, oavsett ålder

Det är lustigt hur man faller tillbaka till gamla mönster när man befinner sig i Finland med mamma och storasyster Milla. Vi bodde hos min moster som vanligt, och hips-vips blev mamma återigen "Mamma", dvs. kock och betjänt, och jag blev den irriterande lillasystern utan att jag ens fattade det själv.

"Mamma kan du stryka min klänning" var en vanligt förekommande mening. Eller "kan du massera mina fötter? Vaddå nej? Du masserade ju Millas igår, orättvist!!"

Jag och Milla var plötsligt tillbaka i barndomens millimeter-rättvisa, och "jag först"-mentalitet. Ja, vi tjafsade om datorn också. Jag irriterade mig från vettet när hon satt online för länge, och gick till och med så långt att jag ibland fann mig själv smånypandes henne i gäddhänget. Utan anledning, precis som när vi var små. Smack sa det och så fick jag tredubbelt tillbaka.

Vi är mödrar själva. Det märktes inte. Morsan skämdes. Men eftersom ingen av oss hade våra avkommor med oss, så det var fritt fram att bli barn igen. Undrar om vi någonsin blir riktigt vuxna?