Någon gång i mitten på 80-talet visades Nord & Syd i TV, och när jag fick syn på den haltande sydstataren Orry Main var jag såld. Patrick Swayze som gjorde rollen var därmed min stora idol-kärlek, och förpassade blixtsnabbt en annan idolförälskelse -Luke Macahan- (från västernserien Macahan) till en bortglömd Luke who?
Ett par år senare gick jag och några vänner till Folkets Hus för att se på en ny rulle som hette Dirty Dancing, och mitt 11-åriga liv blev aldrig mer detsamma efter det. Jag var så oerhört hopplöst förälskad i dansguden Johnny så jag inte visste vart jag skulle ta vägen med all min dyrkande idolkärlek. Jag och min bästis Tanja övade stenhårt på finaldansen och speciellt "lyftet" så vi sedan kunde visa upp våra rackiga moves för stackars släkten. (och inte bara en gång.) Jag fick alltid vara "Baby" för Tanja var starkare och jag var typ 130 cm lång. Jag tror jag kan våra moves fortfarande, även om jag tvivlar på Tanjas förmåga att lyfta mig i farten numera. Let's not go there.
Jag rankar fortfarande Dirty Dancing bland mina topp tio-filmer. Varje gång jag ser den blir jag tokförälskad i Johnny all over again. Plötsligt blir jag 11 bast igen och jag vill inget hellre än att vara Baby för en stund så jag kan se in i Johnnys intensiva, karismatiska blick där i slutscenen när vi dansar oss till föräldrarnas acceptans av vår kärlek.
Men nu kan jag sluta hoppas, för allas vår Johnny Castle dansar i himlen numera, och jag ska sluta vara en crazy lady som drömmer om män lika gamla som min far.
Med Johnny hade jag dock gjort ett undantag.
"I'll never be sorry"
Johnny Castle
1 kommentar:
Underbar story!
Skicka en kommentar