Så sant, så sant. Men länge har jag levt som en PC-människa, och misstänksamt dragit öronen åt mig när folk har rejvat över Mac. "Nej, här skall inte ändras på nånting minsann! Jag kan min PC, och är nöjd med det. Har inte några som helst önskemål om att lära mig Mac!" (Jag brukar resonera likadant med mobiltelefoner.)
I Los Angeles hade Lena och Thomas varsin Macbook, och en extra som jag kunde använda när jag kollade min mail och bloggade. Vi brukade sitta tillsammans på morgonkvisten med varsin laptop framför nosen och blogga i takt. En riktigt trevlig syn faktiskt. En typisk bild av en familjefrukost till framtidens historieböcker kan tänkas. Så jag blev ju därmed illa tvungen att lära mig Mac, och gjorde det med två väldigt pedagogiska handledare i form av Lena och Thomas. Jag är typisk kinestet, och lär mig bäst enligt devisen "learn by doing", eller slåhuvetiniväggen-systemet. Så när jag körde fast och ville dra av några hårstrån av otålig ADHD-frustration, hade jag direkt tillgång till personlig teknisk support som snabbt kunde komma till kalufsens undsättning.
Så nu kan jag Mac! I loved it! Och igår, när jag satt och rev mina hårstrån hemma framför den segaste PC:n på denna jordklot när jag skulle ladda upp bilder på Facebook, -svor jag högtidligt på att omgående gå och skaffa mig en Macbook. Om inte annat så för burrets överlevnad.
4 kommentarer:
Hej Hanna!
Följt din blogg jätte länge. Är en trogen läsare. Vill bara säga att det du skriver verkligen engagerar. Man längtar tills nästa dag vad du då gjort i ditt spännande liv!
Ska till V på fredag! Hoppas du har vägarna förbi =)
Wow, vilken frisyr!
Du mekade bra med din Mac ju. . .
Vi kallar dig Hack-Hanna numera.
Vi ses nästa gång du kommer hit.
Kram/Thomas och Lena i LA.
Hej Anonym, och tack för dina värmande ord! Kom gärna och säg hej om vi ses på V! :)
/ Hack-Hanna
Skicka en kommentar