I'm in a glass case of emotion

Då var den fruktade dagen kommen, och hur mycket jag än har ignorerat kalendern så är det oundvikliga här. Jag blev 32 år till sist. Tittade i spegeln i morse och upptäckte till min fasa nya rynkor under ögonen. Hjärtat hoppade till i halsgropen och jag grät en skvätt på insidan. Men förmodligen är det efterdyningarna från lördagens sena festkväll, som har satt sina spår i ansiktet. Jag behöver ju som bekant 2,5 dagar för återhämtning efter en blöt kväll. Such a grandma.

Men inget ont som inte för något gott med sig! Thomas tog ut mig på en fin födelsedagsmiddag i lördags, och så jag fick jag världens finaste present från honom; En resa till Thailand för både mig och Leon i sommar! Helt bananas! Hur toppar man det? :) Jag är världens gladaste bör tilläggas, och har för tillfället glömt bort mina åldersbekymmer.

Eftersom jag har tagit en bloggpaus i helgen, har det undgått alla läsare hur helgens squash-matcher gick. Nåväl. Det måste ju skrivas, då jag ödmjukt erkände mina svidande förluster förra helgen, även om det var emot allt jag tror på. Att erkänna en förlust alltså. Så in i märgen jobbigt.
Det blev alltså storstryk för både Yolanda och Kirsa denna gång, och jag drog i princip ner brallorna på båda med det klara "in you face"-resultatet 3-0 per skalle. Förra helgen var uppvärmning säger vi. Den här gången var the real deal. Och nästa gång spelar vi om pengar.

"You're only as good as your last game"