Min avkomma; En stolt och ärlig representant av det manliga ( läs: svagare) könet.

Igår var jag med min elvaåriga son på hans fotbollsträning, och på vägen hem haltade han och ojade sig över alla krigsskador han ådragit sig under träningen. Det var brännskador, skråmor, blåmärken och gud vet vad. Det var väldigt mycket tycka-synd-om-mig-fiskeri, så jag påpekade att så är det med sport och att lite stryk får man tåla. Riktig stabilt parenting. Bit ihop bara!

"Du vet ju hur jag brukar se ut efter mina innebandyträningar, -helt blåslagen!" kvittrade jag lite lättsamt och tyckte han skulle sluta sjåpa sig.

"Men mamma jag är ju MAN!" replikerade min elvaåring demonstrativt.

"Men vad har DET för betydelse?" frågade jag förvirrat medan jag försökte hålla mig för skratt över hans något skeva självbild som inte överensstämde med den pipiga rösten.

"Det gör ONDARE då!" förklarade han med en underton av "DUH! Det borde du fatta"

Ridå.

Jag hade inget. Ingen comeback, utan lät saken bero och njöt av situationen med en självgodhet som bara en kvinna som precis har fått vatten på sin kvarn kan ha.