Family ties

Vi är sex syskon i min familj och vi är som en liten minimaffia som håller varann om ryggen och garvar åt våra egna internskämt som ingen annan varken fattar eller tycker är roliga. Det är rätt coolt att vara så många och jag är glad över att ha en stor familj. Idag.

Annat var det när vi växte upp. Snacka om att man fick utveckla vassa armbågar! Allt var en kamp om den ultimata rättvisan och vem som fick bästa rummet, julklappen eller platsen i bilen. Det var en ständigt pågående rättegång mot mamma som var snäll nog att stå ut med oss förvånansvärt slipade mini-debattörer. Vi hade en skrämmande väl utvecklad förmåga att argumentera för egen vinning och manipulera henne med ledande frågor tills hon stod och gapade mållöst. "No more questions your honor" och saken var biff.

För att inte tala de eviga bråken om godsakerna. Man riskerade en fet smäll om man tog mer glass än en annan, och nåde den om man fuskade med fördelningen eller än värre kontaminerade den största biten med flit genom att slicka på den med sina salivmolekyler. Den förseelsen kunde man bli jagad för. Och aldrig fick man vara ifred och läsa sina Kalle Anka-tidningar utan att få tinnitus av alla skrikande småsyskon eller bli torterad av en uttråkad tonårssyster som muckade bråk av ren leda. Jag blev nästan autistisk i min jakt efter lugn och ro då det enda som hjälpte var att gå in i sig själv och stanna där. Det var helt enkelt full rulle 24-7 och jag har lärt mig att peka med hela handen om man ska få sin röst hörd.

Men idag känns allt buller i barndomen värt det, för nu skulle jag inte kunna leva utan min stora syskonskara. På lördag begravs vår älskade pappa och då är jag som gladast över att ha en stor familj som kan stötta och trösta. Det är en trygghet och välsignelse, även om man får dela rum som liten.

We are family!